rubrik
Jag vill berätta om att jag har hittat glädje från färgerna på mina nya kläder, de har fyllt min saknad från att slippa att se livet i svart-vitt.
Jag vill säga att jag aldrig tror att jag har uppskattat solen mer än jag gör nu, och jag längtar till sommaren så mycket att det gör ont.
Jag vill konstatera att lovet har gett mig lugn och mer kraft för att orka de sista tre månaderna av plugget och allt annat jobbigt.
Men mest av allt, jag vill erkänna att jag har varit orolig och emotionell på sistonde, det har varit tuffa tider för min del, och mina reaktioner har nog inte varit de mest praktiska. Jag känner igen en bra sak när jag ser den, jag vet inget annat än att älska dig, du betyder så extemt mycket för mig<3 jag är glad att allt är okej mellan oss, men faktiskt är det mer än okej, det är underbart<3
FAN
Jag står inte ut mycket längre.
Önskvärd tänkande
Ångrade meningen du hade påbörjat.
Ingen oro.
Ingenting blottades.
Men jag undrar.
Är det du döljer detsamma som jag döljer själv?
Vilja utan mod
Inget som egentligen bör sägas, sägs.
Tystnaden, som inte existerar finns där ändå.
Förlamar mig kallt.
Gång på gång faller jag in i samma tankar, och varje gång misslyckas jag våga.
Jag vågar inte ens i mina drömmar.
För rädd för att förlora det jag älskar så.
Blind för en annan framtid än den jag har byggt upp i mina tankar.
Mina tankar, desamma som jag inte vågar yttra.
Hur ska jag ta mig ur?
För drömmarna är så vackra.
Jag lider, men bara för jag inte vågar tro.
Let me go
Jag vet att jag inte lever upp till din idéal men kan det inte bara duga att jag är nöjd ändå? Att jag ändå känner mig glad, känner mig lyckad. Behövs bara en enda liten miss för att rena helvete ska bryta ut.
Tror du det hjälper när du skriker?
Tror du det hjälper när du säger att ~jag~ är den som aldrig lyssnar?
Ändå kräver du min närvarå, min tid, min inspiration. För det räcker inte att jag tvingas att vara med dig, jag ska vilja det också. Om jag är tyst måste du veta varför. Det behöver inte vara hemligt men om jag inte vill berätta blir du arg.
Jag är så trött. Så himla trött på att aldrig vara tillräckligt bra för dig.
Jag har försökt så länge, men varför ska jag fortsätta när jag inte vinner någon uppskattning på det?
Varför fortsätta, när du gång på gånger ger mig bevis på att det är meningslöst?
Det är dags för dig att acceptera.
Dags att släppa taget.
Släpp mig.
Du, jag & dagen efter Halloween :)
Underbara vatten
Väldigt, väldigt blött
Jag längtar :)
I'm gonna kiss the crazy like you kiss me
HATA HATA HATA!
VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR?!!
Sitter där och kriteserar som om du hade något vettigt att säga, du är helt sjuk!
Hur jävla lågt kan du sjunka ? Pessimistiska tankar som bara trycker ner, till vadå? Vafaan vinner du på det???
HON VAR INTE ENS DÄR!!! Så himla fegt! Att tracka på någon som inte ens kan försvara sig, som inte ens vet att du beter dig som en skit. Du har ingenting för det.
Vad vinner du på det, mår du bättre om du tycker du är inte lika jävla fucked up som oss andra?
Att du inte sitter och vågar visa vem du är på riktigt, inte öppet i alla fall?
Jag säger inte vad som helst till vem som helst, men jag har lyckan av att ha kvar de som bryr sig, de som jag saknar har inte glömt bort mig. Jag har inte förlorat alltihop! Inte alla.
Hon är underbar, hon är min vän, hon är bland de som betyder mest och du vet fan INGENTING om henne längre! Du har aldrig känt henne! Du har bara haft din åsikt, men det var hur länge sen som helst!
Du har ingen rätt till det gift du yttrar. Du har ingen rätt till din överlägsenhet.
Lägg av, med en gång, för jag kommer kämpa för henne, och du vill inte ha mig mot dig just nu.
Tro mig. Du vill inte veta hur arg jag är.
Svarta Tårar, När Man Faller Ihop Utan Att Vara Beredd
vill inte
bara ord
smärta
mera ord
vill försvinna
mera ord
sluta
Mera ord
men snälla tyst!
Mera Ord
TYST
Mera Ord
- jag drar
MERA ORD!
jag orkar inte längre
Halvan saknar Helan
Livet känns helt tomt utan dig
Det är i alla fall inte lika roligt
Jag saknar McDonaldsland och ditt garv
Jag saknar någon att tjocka mig med
Jag saknar att verkligen kunna flumma loss
Jag vill kunna skutta mellan lektionerna
och ha dig att prata med precis i stunden du behövs
~Ulrikus saknus sinsus Tovvus~
Plush - Erla
I can't lie to myself anymore
Cause I can't convince myself that
Losing you won't be painful
Cause God only knows there is
Only so much I can tolerate
Here we go
I'm falling for you to realise the situation
No I, can't let you go beneath my skin
Cause I'm weakening and I'm not that strong
False Alarm
Okej... så nu visar det sig att avskedsfesten kommer även vara FF. Jag kan alltså glömma att behöva träffa Far. Men är det här bättre? Känns inte så. Jag hade börjat bygga upp mitt försvar, en lång och plågsam process, för vadå? Ingenting. Och nu är jag tillbaks till ovissheten. Bland de värsta känslorna i världen.
DAVIDOFF, Cool Water
Svårt att börja.. svårt att förklara.
Hur förklarar man en känsla?
Hur kan man ens börja uttrycka hur glad man är?
Det här, det här är bättre än glädje.
Bättre än något annat.
Det här är min anledning till att le.
Det här, ja det här är du.
Svart
Det är inget jag märker så fort jag kliver upp. Men på något sätt så vet jag alltid när jag ska må dåligt. Jag menar inte att jag vet när något dåligt kommer hända, men när man har en sån där dag var man försvinner innom sig själv, på något sätt vet jag att det är en sån, även innan dagen har ens börjat, och jag faktiskt mår bra.
Jag vet för att jag förbereder. Förbereder med den svarta kritan jag änvänder runt mina ögon. De svaga linjerna som gnuggas in så nära så att de nästan skadar mig. Linjerna som ger mina ögon en kraft som de annars skulle sakna. Den styrkan som jag behöver för att kunna ta mig genom ännu en dag. För bakom denna falska styrka så döljer det, det man absolut inte får se. Sårbarheten. Längtan. Bitterhet. Ilskan.
Jag kan vara glad en hel dag och sen så försvinner allt det jag var glad för. Behöver inte vara physiskt borta, men det är som den förlorar all mening för mig. Jag väljer att gå undan, gå hem, för att kunna sluka känslan. Få kontroll på den, inte för jag alltid lyckas. Tårarna rinner bara. Eller värre, så vägrar de bryta ut. Det kanske verkar patetiskt, att sitta och önska man kunde gråta. Men ibland känns det som det är det enda sättet att få ut något. Att faktiskt känna något riktigt för en gångs skull.
Saken med att gråta är att om man väl börjar, så får man ut sorgen. I alla fall en del av den. Man får igång tankarna som hjälper fram smärtan. Och hur tungt det än må vara, så kan det faktiskt vara det som krävs för att kunna må bättre. Ens undermedvetna får tiden att koncentrera sig på smärtan, känna ut den, och lungna en. Det är kanske därför det alltid känns så befriande att gråta. Eller så är det för man känner att man gör något åt situationen.
Faktumet är att jag älskar att gråta. Den känslan jag får kan jag inte få på något annat sätt. Och jag skulle antagligen gråta hela tiden, om det inte var för att man behöver må så himla skit innan man kan gråta. Eller för den plågade känslan man får när tårarna inte kommer.
För så många kan musiken vara ett alternativ. Men för mig blir musiken bara något som kan få mig att gråta på ett annat sätt. Jag kan få ut känslan. Vissa texter kan vara som om skrivna för mig. Perfekta inom minsta lilla detalj, men ändå så fel. För även om tankarna stämmer in, är de inte mina egna. Jag får gråta, men jag glömmer bort vad det var jag grät för i första början. Jag vinner inget på det. Men det kan vara en början. Det kan vara det som låser upp allt.
Men jag är så trött på det. På allt. På att slukas in i en nerstegande spiral. Att fastna i den mörka känslan. När man inte släpps ut från sig själv. När man glömmer bort det som en gång gjorde en lycklig, när man går vidare från något eller någon. Det känns så onödigt. Om man bara kunde må bra hela tiden. Vara glad. Utan att behöva ha någon vidare bra anledning. Men utan lidande och smärta, vet vi inte vad glädje är. Och när glädjen är förlorad, vad mer finns det att leva för?
Beslutsångest
Vissa saker kräver mer tid än andra.
Vissa saker som betyder mycket för en förtjänar reflektion.
Val som man ska göra, de viktiga valen, de behöver tid.
Och jag hatar det. Vill bara veta vad jag vill, och sen kunna bestämma mig direkt. För vistt skulle det göra saker mycket enklare? Om jag kunde ta ett beslut i ett ögonblick så skulle jag göra det. Men nu när jag ändå inte vet, får jag sitta här och tänka till lite. Eller rätt mycket om jag ska vara ärlig.
Jag vet bara att jag inte hade ångrat mig om jag hade tackat ja. Men på ett annat sätt känns det skönt att jag var feg. Knäppt va? Att finna trygghet i att vara feg?
Avskedsfest
FAN OCKSÅ!!
Allt blir så fel! Det spelar ingen roll om hur mycket jag kämpar, för endå så går det inte att undvika honom. Jag vet inte vad jag ska göra! Det tar all möjlig energi från mig. Jag bara försvinner i mina egna tårar, tårarna som vägrar bryta ut. Jag vet inte hur ofta jag tänker på honom, eller hur ofta jag drömmer om honom. Allt jag vet är att när jag väl tänker på honom så gör det så himla ont.
Är det någon som vet hur det är att bli sviken? Att bli sviken av personen som lovat att göra precis tvärtom från vad de gjorde? Att få bekräftat gång på gång att de inte bryr sig? Att de inte älskar en? Det är väl alla. Men blev det bra sen då? För det känns inte som det kommer bli det igen.
Han var min Pappa, den mannen som man fick lita på. Den mannen som egentligen skulle ha stöttat mig genom allt. Han tog mitt liv ifrån mig. Han kastade bort allt jag älskade, och jag lät honom, för han lovade att jag skulle få tillbaks det. Han kastade bort absolut allting, även min egen mamma. Och när det kändes som jag inte kunde förlora något mer, kastade han bort mig.
Katarina och jag försökte. Men hur länge ska man tåla alla lögner? Hur länge ska man behandlas som imkompitent, liten, obetydlig, dum? Han kallade oss papegojor, skuggbilder av våran mamma. Och med det bestämde han sig att alla våra åsikter var inte våra egna. Det som vi sa att vi tyckte och ville från honom spelade ingen roll eftersom vi egentligen inte tyckte så.
Vi gav honom ett val, att vara uppriktig, ärlig, så att vi äntligen skulle kunna lita på honom igen. Eller ta avstånd från oss, lämna oss ifred.. I ett brev var vi la svart på vitt upp de frågor vi ville ha besvarade. Han vägrade, och vi förlorade vår far.
Månder har passerat sen dess. Om jag inte räknar en gång när jag fick dörren smällt i ansiktet på mig, så har jag inte sett honom på ett helt år. Fick inte en julhälsning från honom. Syrran fick kort på sin födelsedag medans jag fick "ingenting". Visserligen fick jag ett kort efter helgen, men det hindrade inte att jag fick skratta bort den smärtan jag kände när jag egentligen bara ville gråta. Jag vet att jag sa att jag ville han skulle lämna mig ifred, men det tar väl inte något geni för att lista ut att jag bara vill ha min pappa. För jag älskar honom. Trots allting. Men det betyder inte att han har rätten att behandla mig hur som helst! Och just nu, vill jag inte ha honom tillbaka.
Så var går man från nu? Och vad gör man nu när man vet att man ska tvingas träffa honom igen? För jag är inte tillräckligt stark, inte ens i närheten. Hur ska jag lyckas stå där och vara glad och trevlig, när jag samtidigt ska stå och titta på den man som en gång var min far, han som inte tyckte jag var värd att kämpa för.
Livet känns helt tomt utan dig
Det är i alla fall inte lika roligt
Jag saknar McDonaldsland och ditt garv
Jag saknar någon att tjocka mig med
Jag saknar att verkligen kunna flumma loss
Jag vill kunna skutta mellan lektionerna
och ha dig att prata med precis i stunden du behövs
Cause I can't convince myself that
Losing you won't be painful
Cause God only knows there is
Only so much I can tolerate
Here we go
I'm falling for you to realise the situation
No I, can't let you go beneath my skin
Cause I'm weakening and I'm not that strong
Svårt att börja.. svårt att förklara.
Hur förklarar man en känsla?
Hur kan man ens börja uttrycka hur glad man är?
Det här, det här är bättre än glädje.
Bättre än något annat.
Det här är min anledning till att le.
Det här, ja det här är du.
Jag vet för att jag förbereder. Förbereder med den svarta kritan jag änvänder runt mina ögon. De svaga linjerna som gnuggas in så nära så att de nästan skadar mig. Linjerna som ger mina ögon en kraft som de annars skulle sakna. Den styrkan som jag behöver för att kunna ta mig genom ännu en dag. För bakom denna falska styrka så döljer det, det man absolut inte får se. Sårbarheten. Längtan. Bitterhet. Ilskan.
Jag kan vara glad en hel dag och sen så försvinner allt det jag var glad för. Behöver inte vara physiskt borta, men det är som den förlorar all mening för mig. Jag väljer att gå undan, gå hem, för att kunna sluka känslan. Få kontroll på den, inte för jag alltid lyckas. Tårarna rinner bara. Eller värre, så vägrar de bryta ut. Det kanske verkar patetiskt, att sitta och önska man kunde gråta. Men ibland känns det som det är det enda sättet att få ut något. Att faktiskt känna något riktigt för en gångs skull.
Saken med att gråta är att om man väl börjar, så får man ut sorgen. I alla fall en del av den. Man får igång tankarna som hjälper fram smärtan. Och hur tungt det än må vara, så kan det faktiskt vara det som krävs för att kunna må bättre. Ens undermedvetna får tiden att koncentrera sig på smärtan, känna ut den, och lungna en. Det är kanske därför det alltid känns så befriande att gråta. Eller så är det för man känner att man gör något åt situationen.
Faktumet är att jag älskar att gråta. Den känslan jag får kan jag inte få på något annat sätt. Och jag skulle antagligen gråta hela tiden, om det inte var för att man behöver må så himla skit innan man kan gråta. Eller för den plågade känslan man får när tårarna inte kommer.
För så många kan musiken vara ett alternativ. Men för mig blir musiken bara något som kan få mig att gråta på ett annat sätt. Jag kan få ut känslan. Vissa texter kan vara som om skrivna för mig. Perfekta inom minsta lilla detalj, men ändå så fel. För även om tankarna stämmer in, är de inte mina egna. Jag får gråta, men jag glömmer bort vad det var jag grät för i första början. Jag vinner inget på det. Men det kan vara en början. Det kan vara det som låser upp allt.
Men jag är så trött på det. På allt. På att slukas in i en nerstegande spiral. Att fastna i den mörka känslan. När man inte släpps ut från sig själv. När man glömmer bort det som en gång gjorde en lycklig, när man går vidare från något eller någon. Det känns så onödigt. Om man bara kunde må bra hela tiden. Vara glad. Utan att behöva ha någon vidare bra anledning. Men utan lidande och smärta, vet vi inte vad glädje är. Och när glädjen är förlorad, vad mer finns det att leva för?
Vissa saker kräver mer tid än andra.
Vissa saker som betyder mycket för en förtjänar reflektion.
Val som man ska göra, de viktiga valen, de behöver tid.
Och jag hatar det. Vill bara veta vad jag vill, och sen kunna bestämma mig direkt. För vistt skulle det göra saker mycket enklare? Om jag kunde ta ett beslut i ett ögonblick så skulle jag göra det. Men nu när jag ändå inte vet, får jag sitta här och tänka till lite. Eller rätt mycket om jag ska vara ärlig.
Jag vet bara att jag inte hade ångrat mig om jag hade tackat ja. Men på ett annat sätt känns det skönt att jag var feg. Knäppt va? Att finna trygghet i att vara feg?
Allt blir så fel! Det spelar ingen roll om hur mycket jag kämpar, för endå så går det inte att undvika honom. Jag vet inte vad jag ska göra! Det tar all möjlig energi från mig. Jag bara försvinner i mina egna tårar, tårarna som vägrar bryta ut. Jag vet inte hur ofta jag tänker på honom, eller hur ofta jag drömmer om honom. Allt jag vet är att när jag väl tänker på honom så gör det så himla ont.
Är det någon som vet hur det är att bli sviken? Att bli sviken av personen som lovat att göra precis tvärtom från vad de gjorde? Att få bekräftat gång på gång att de inte bryr sig? Att de inte älskar en? Det är väl alla. Men blev det bra sen då? För det känns inte som det kommer bli det igen.
Han var min Pappa, den mannen som man fick lita på. Den mannen som egentligen skulle ha stöttat mig genom allt. Han tog mitt liv ifrån mig. Han kastade bort allt jag älskade, och jag lät honom, för han lovade att jag skulle få tillbaks det. Han kastade bort absolut allting, även min egen mamma. Och när det kändes som jag inte kunde förlora något mer, kastade han bort mig.
Katarina och jag försökte. Men hur länge ska man tåla alla lögner? Hur länge ska man behandlas som imkompitent, liten, obetydlig, dum? Han kallade oss papegojor, skuggbilder av våran mamma. Och med det bestämde han sig att alla våra åsikter var inte våra egna. Det som vi sa att vi tyckte och ville från honom spelade ingen roll eftersom vi egentligen inte tyckte så.
Vi gav honom ett val, att vara uppriktig, ärlig, så att vi äntligen skulle kunna lita på honom igen. Eller ta avstånd från oss, lämna oss ifred.. I ett brev var vi la svart på vitt upp de frågor vi ville ha besvarade. Han vägrade, och vi förlorade vår far.
Månder har passerat sen dess. Om jag inte räknar en gång när jag fick dörren smällt i ansiktet på mig, så har jag inte sett honom på ett helt år. Fick inte en julhälsning från honom. Syrran fick kort på sin födelsedag medans jag fick "ingenting". Visserligen fick jag ett kort efter helgen, men det hindrade inte att jag fick skratta bort den smärtan jag kände när jag egentligen bara ville gråta. Jag vet att jag sa att jag ville han skulle lämna mig ifred, men det tar väl inte något geni för att lista ut att jag bara vill ha min pappa. För jag älskar honom. Trots allting. Men det betyder inte att han har rätten att behandla mig hur som helst! Och just nu, vill jag inte ha honom tillbaka.
Så var går man från nu? Och vad gör man nu när man vet att man ska tvingas träffa honom igen? För jag är inte tillräckligt stark, inte ens i närheten. Hur ska jag lyckas stå där och vara glad och trevlig, när jag samtidigt ska stå och titta på den man som en gång var min far, han som inte tyckte jag var värd att kämpa för.
