Svart
Det är inget jag märker så fort jag kliver upp. Men på något sätt så vet jag alltid när jag ska må dåligt. Jag menar inte att jag vet när något dåligt kommer hända, men när man har en sån där dag var man försvinner innom sig själv, på något sätt vet jag att det är en sån, även innan dagen har ens börjat, och jag faktiskt mår bra.
Jag vet för att jag förbereder. Förbereder med den svarta kritan jag änvänder runt mina ögon. De svaga linjerna som gnuggas in så nära så att de nästan skadar mig. Linjerna som ger mina ögon en kraft som de annars skulle sakna. Den styrkan som jag behöver för att kunna ta mig genom ännu en dag. För bakom denna falska styrka så döljer det, det man absolut inte får se. Sårbarheten. Längtan. Bitterhet. Ilskan.
Jag kan vara glad en hel dag och sen så försvinner allt det jag var glad för. Behöver inte vara physiskt borta, men det är som den förlorar all mening för mig. Jag väljer att gå undan, gå hem, för att kunna sluka känslan. Få kontroll på den, inte för jag alltid lyckas. Tårarna rinner bara. Eller värre, så vägrar de bryta ut. Det kanske verkar patetiskt, att sitta och önska man kunde gråta. Men ibland känns det som det är det enda sättet att få ut något. Att faktiskt känna något riktigt för en gångs skull.
Saken med att gråta är att om man väl börjar, så får man ut sorgen. I alla fall en del av den. Man får igång tankarna som hjälper fram smärtan. Och hur tungt det än må vara, så kan det faktiskt vara det som krävs för att kunna må bättre. Ens undermedvetna får tiden att koncentrera sig på smärtan, känna ut den, och lungna en. Det är kanske därför det alltid känns så befriande att gråta. Eller så är det för man känner att man gör något åt situationen.
Faktumet är att jag älskar att gråta. Den känslan jag får kan jag inte få på något annat sätt. Och jag skulle antagligen gråta hela tiden, om det inte var för att man behöver må så himla skit innan man kan gråta. Eller för den plågade känslan man får när tårarna inte kommer.
För så många kan musiken vara ett alternativ. Men för mig blir musiken bara något som kan få mig att gråta på ett annat sätt. Jag kan få ut känslan. Vissa texter kan vara som om skrivna för mig. Perfekta inom minsta lilla detalj, men ändå så fel. För även om tankarna stämmer in, är de inte mina egna. Jag får gråta, men jag glömmer bort vad det var jag grät för i första början. Jag vinner inget på det. Men det kan vara en början. Det kan vara det som låser upp allt.
Men jag är så trött på det. På allt. På att slukas in i en nerstegande spiral. Att fastna i den mörka känslan. När man inte släpps ut från sig själv. När man glömmer bort det som en gång gjorde en lycklig, när man går vidare från något eller någon. Det känns så onödigt. Om man bara kunde må bra hela tiden. Vara glad. Utan att behöva ha någon vidare bra anledning. Men utan lidande och smärta, vet vi inte vad glädje är. Och när glädjen är förlorad, vad mer finns det att leva för?
Jag vet för att jag förbereder. Förbereder med den svarta kritan jag änvänder runt mina ögon. De svaga linjerna som gnuggas in så nära så att de nästan skadar mig. Linjerna som ger mina ögon en kraft som de annars skulle sakna. Den styrkan som jag behöver för att kunna ta mig genom ännu en dag. För bakom denna falska styrka så döljer det, det man absolut inte får se. Sårbarheten. Längtan. Bitterhet. Ilskan.
Jag kan vara glad en hel dag och sen så försvinner allt det jag var glad för. Behöver inte vara physiskt borta, men det är som den förlorar all mening för mig. Jag väljer att gå undan, gå hem, för att kunna sluka känslan. Få kontroll på den, inte för jag alltid lyckas. Tårarna rinner bara. Eller värre, så vägrar de bryta ut. Det kanske verkar patetiskt, att sitta och önska man kunde gråta. Men ibland känns det som det är det enda sättet att få ut något. Att faktiskt känna något riktigt för en gångs skull.
Saken med att gråta är att om man väl börjar, så får man ut sorgen. I alla fall en del av den. Man får igång tankarna som hjälper fram smärtan. Och hur tungt det än må vara, så kan det faktiskt vara det som krävs för att kunna må bättre. Ens undermedvetna får tiden att koncentrera sig på smärtan, känna ut den, och lungna en. Det är kanske därför det alltid känns så befriande att gråta. Eller så är det för man känner att man gör något åt situationen.
Faktumet är att jag älskar att gråta. Den känslan jag får kan jag inte få på något annat sätt. Och jag skulle antagligen gråta hela tiden, om det inte var för att man behöver må så himla skit innan man kan gråta. Eller för den plågade känslan man får när tårarna inte kommer.
För så många kan musiken vara ett alternativ. Men för mig blir musiken bara något som kan få mig att gråta på ett annat sätt. Jag kan få ut känslan. Vissa texter kan vara som om skrivna för mig. Perfekta inom minsta lilla detalj, men ändå så fel. För även om tankarna stämmer in, är de inte mina egna. Jag får gråta, men jag glömmer bort vad det var jag grät för i första början. Jag vinner inget på det. Men det kan vara en början. Det kan vara det som låser upp allt.
Men jag är så trött på det. På allt. På att slukas in i en nerstegande spiral. Att fastna i den mörka känslan. När man inte släpps ut från sig själv. När man glömmer bort det som en gång gjorde en lycklig, när man går vidare från något eller någon. Det känns så onödigt. Om man bara kunde må bra hela tiden. Vara glad. Utan att behöva ha någon vidare bra anledning. Men utan lidande och smärta, vet vi inte vad glädje är. Och när glädjen är förlorad, vad mer finns det att leva för?
Kommentarer
Trackback
