Avskedsfest
FAN OCKSÅ!!
Allt blir så fel! Det spelar ingen roll om hur mycket jag kämpar, för endå så går det inte att undvika honom. Jag vet inte vad jag ska göra! Det tar all möjlig energi från mig. Jag bara försvinner i mina egna tårar, tårarna som vägrar bryta ut. Jag vet inte hur ofta jag tänker på honom, eller hur ofta jag drömmer om honom. Allt jag vet är att när jag väl tänker på honom så gör det så himla ont.
Är det någon som vet hur det är att bli sviken? Att bli sviken av personen som lovat att göra precis tvärtom från vad de gjorde? Att få bekräftat gång på gång att de inte bryr sig? Att de inte älskar en? Det är väl alla. Men blev det bra sen då? För det känns inte som det kommer bli det igen.
Han var min Pappa, den mannen som man fick lita på. Den mannen som egentligen skulle ha stöttat mig genom allt. Han tog mitt liv ifrån mig. Han kastade bort allt jag älskade, och jag lät honom, för han lovade att jag skulle få tillbaks det. Han kastade bort absolut allting, även min egen mamma. Och när det kändes som jag inte kunde förlora något mer, kastade han bort mig.
Katarina och jag försökte. Men hur länge ska man tåla alla lögner? Hur länge ska man behandlas som imkompitent, liten, obetydlig, dum? Han kallade oss papegojor, skuggbilder av våran mamma. Och med det bestämde han sig att alla våra åsikter var inte våra egna. Det som vi sa att vi tyckte och ville från honom spelade ingen roll eftersom vi egentligen inte tyckte så.
Vi gav honom ett val, att vara uppriktig, ärlig, så att vi äntligen skulle kunna lita på honom igen. Eller ta avstånd från oss, lämna oss ifred.. I ett brev var vi la svart på vitt upp de frågor vi ville ha besvarade. Han vägrade, och vi förlorade vår far.
Månder har passerat sen dess. Om jag inte räknar en gång när jag fick dörren smällt i ansiktet på mig, så har jag inte sett honom på ett helt år. Fick inte en julhälsning från honom. Syrran fick kort på sin födelsedag medans jag fick "ingenting". Visserligen fick jag ett kort efter helgen, men det hindrade inte att jag fick skratta bort den smärtan jag kände när jag egentligen bara ville gråta. Jag vet att jag sa att jag ville han skulle lämna mig ifred, men det tar väl inte något geni för att lista ut att jag bara vill ha min pappa. För jag älskar honom. Trots allting. Men det betyder inte att han har rätten att behandla mig hur som helst! Och just nu, vill jag inte ha honom tillbaka.
Så var går man från nu? Och vad gör man nu när man vet att man ska tvingas träffa honom igen? För jag är inte tillräckligt stark, inte ens i närheten. Hur ska jag lyckas stå där och vara glad och trevlig, när jag samtidigt ska stå och titta på den man som en gång var min far, han som inte tyckte jag var värd att kämpa för.
Allt blir så fel! Det spelar ingen roll om hur mycket jag kämpar, för endå så går det inte att undvika honom. Jag vet inte vad jag ska göra! Det tar all möjlig energi från mig. Jag bara försvinner i mina egna tårar, tårarna som vägrar bryta ut. Jag vet inte hur ofta jag tänker på honom, eller hur ofta jag drömmer om honom. Allt jag vet är att när jag väl tänker på honom så gör det så himla ont.
Är det någon som vet hur det är att bli sviken? Att bli sviken av personen som lovat att göra precis tvärtom från vad de gjorde? Att få bekräftat gång på gång att de inte bryr sig? Att de inte älskar en? Det är väl alla. Men blev det bra sen då? För det känns inte som det kommer bli det igen.
Han var min Pappa, den mannen som man fick lita på. Den mannen som egentligen skulle ha stöttat mig genom allt. Han tog mitt liv ifrån mig. Han kastade bort allt jag älskade, och jag lät honom, för han lovade att jag skulle få tillbaks det. Han kastade bort absolut allting, även min egen mamma. Och när det kändes som jag inte kunde förlora något mer, kastade han bort mig.
Katarina och jag försökte. Men hur länge ska man tåla alla lögner? Hur länge ska man behandlas som imkompitent, liten, obetydlig, dum? Han kallade oss papegojor, skuggbilder av våran mamma. Och med det bestämde han sig att alla våra åsikter var inte våra egna. Det som vi sa att vi tyckte och ville från honom spelade ingen roll eftersom vi egentligen inte tyckte så.
Vi gav honom ett val, att vara uppriktig, ärlig, så att vi äntligen skulle kunna lita på honom igen. Eller ta avstånd från oss, lämna oss ifred.. I ett brev var vi la svart på vitt upp de frågor vi ville ha besvarade. Han vägrade, och vi förlorade vår far.
Månder har passerat sen dess. Om jag inte räknar en gång när jag fick dörren smällt i ansiktet på mig, så har jag inte sett honom på ett helt år. Fick inte en julhälsning från honom. Syrran fick kort på sin födelsedag medans jag fick "ingenting". Visserligen fick jag ett kort efter helgen, men det hindrade inte att jag fick skratta bort den smärtan jag kände när jag egentligen bara ville gråta. Jag vet att jag sa att jag ville han skulle lämna mig ifred, men det tar väl inte något geni för att lista ut att jag bara vill ha min pappa. För jag älskar honom. Trots allting. Men det betyder inte att han har rätten att behandla mig hur som helst! Och just nu, vill jag inte ha honom tillbaka.
Så var går man från nu? Och vad gör man nu när man vet att man ska tvingas träffa honom igen? För jag är inte tillräckligt stark, inte ens i närheten. Hur ska jag lyckas stå där och vara glad och trevlig, när jag samtidigt ska stå och titta på den man som en gång var min far, han som inte tyckte jag var värd att kämpa för.
Kommentarer
Postat av: anonymous
nästan som man började gråta av texten.. rörande!
Trackback
