Avskedsfest
FAN OCKSÅ!!
Allt blir så fel! Det spelar ingen roll om hur mycket jag kämpar, för endå så går det inte att undvika honom. Jag vet inte vad jag ska göra! Det tar all möjlig energi från mig. Jag bara försvinner i mina egna tårar, tårarna som vägrar bryta ut. Jag vet inte hur ofta jag tänker på honom, eller hur ofta jag drömmer om honom. Allt jag vet är att när jag väl tänker på honom så gör det så himla ont.
Är det någon som vet hur det är att bli sviken? Att bli sviken av personen som lovat att göra precis tvärtom från vad de gjorde? Att få bekräftat gång på gång att de inte bryr sig? Att de inte älskar en? Det är väl alla. Men blev det bra sen då? För det känns inte som det kommer bli det igen.
Han var min Pappa, den mannen som man fick lita på. Den mannen som egentligen skulle ha stöttat mig genom allt. Han tog mitt liv ifrån mig. Han kastade bort allt jag älskade, och jag lät honom, för han lovade att jag skulle få tillbaks det. Han kastade bort absolut allting, även min egen mamma. Och när det kändes som jag inte kunde förlora något mer, kastade han bort mig.
Katarina och jag försökte. Men hur länge ska man tåla alla lögner? Hur länge ska man behandlas som imkompitent, liten, obetydlig, dum? Han kallade oss papegojor, skuggbilder av våran mamma. Och med det bestämde han sig att alla våra åsikter var inte våra egna. Det som vi sa att vi tyckte och ville från honom spelade ingen roll eftersom vi egentligen inte tyckte så.
Vi gav honom ett val, att vara uppriktig, ärlig, så att vi äntligen skulle kunna lita på honom igen. Eller ta avstånd från oss, lämna oss ifred.. I ett brev var vi la svart på vitt upp de frågor vi ville ha besvarade. Han vägrade, och vi förlorade vår far.
Månder har passerat sen dess. Om jag inte räknar en gång när jag fick dörren smällt i ansiktet på mig, så har jag inte sett honom på ett helt år. Fick inte en julhälsning från honom. Syrran fick kort på sin födelsedag medans jag fick "ingenting". Visserligen fick jag ett kort efter helgen, men det hindrade inte att jag fick skratta bort den smärtan jag kände när jag egentligen bara ville gråta. Jag vet att jag sa att jag ville han skulle lämna mig ifred, men det tar väl inte något geni för att lista ut att jag bara vill ha min pappa. För jag älskar honom. Trots allting. Men det betyder inte att han har rätten att behandla mig hur som helst! Och just nu, vill jag inte ha honom tillbaka.
Så var går man från nu? Och vad gör man nu när man vet att man ska tvingas träffa honom igen? För jag är inte tillräckligt stark, inte ens i närheten. Hur ska jag lyckas stå där och vara glad och trevlig, när jag samtidigt ska stå och titta på den man som en gång var min far, han som inte tyckte jag var värd att kämpa för.
Allt blir så fel! Det spelar ingen roll om hur mycket jag kämpar, för endå så går det inte att undvika honom. Jag vet inte vad jag ska göra! Det tar all möjlig energi från mig. Jag bara försvinner i mina egna tårar, tårarna som vägrar bryta ut. Jag vet inte hur ofta jag tänker på honom, eller hur ofta jag drömmer om honom. Allt jag vet är att när jag väl tänker på honom så gör det så himla ont.
Är det någon som vet hur det är att bli sviken? Att bli sviken av personen som lovat att göra precis tvärtom från vad de gjorde? Att få bekräftat gång på gång att de inte bryr sig? Att de inte älskar en? Det är väl alla. Men blev det bra sen då? För det känns inte som det kommer bli det igen.
Han var min Pappa, den mannen som man fick lita på. Den mannen som egentligen skulle ha stöttat mig genom allt. Han tog mitt liv ifrån mig. Han kastade bort allt jag älskade, och jag lät honom, för han lovade att jag skulle få tillbaks det. Han kastade bort absolut allting, även min egen mamma. Och när det kändes som jag inte kunde förlora något mer, kastade han bort mig.
Katarina och jag försökte. Men hur länge ska man tåla alla lögner? Hur länge ska man behandlas som imkompitent, liten, obetydlig, dum? Han kallade oss papegojor, skuggbilder av våran mamma. Och med det bestämde han sig att alla våra åsikter var inte våra egna. Det som vi sa att vi tyckte och ville från honom spelade ingen roll eftersom vi egentligen inte tyckte så.
Vi gav honom ett val, att vara uppriktig, ärlig, så att vi äntligen skulle kunna lita på honom igen. Eller ta avstånd från oss, lämna oss ifred.. I ett brev var vi la svart på vitt upp de frågor vi ville ha besvarade. Han vägrade, och vi förlorade vår far.
Månder har passerat sen dess. Om jag inte räknar en gång när jag fick dörren smällt i ansiktet på mig, så har jag inte sett honom på ett helt år. Fick inte en julhälsning från honom. Syrran fick kort på sin födelsedag medans jag fick "ingenting". Visserligen fick jag ett kort efter helgen, men det hindrade inte att jag fick skratta bort den smärtan jag kände när jag egentligen bara ville gråta. Jag vet att jag sa att jag ville han skulle lämna mig ifred, men det tar väl inte något geni för att lista ut att jag bara vill ha min pappa. För jag älskar honom. Trots allting. Men det betyder inte att han har rätten att behandla mig hur som helst! Och just nu, vill jag inte ha honom tillbaka.
Så var går man från nu? Och vad gör man nu när man vet att man ska tvingas träffa honom igen? För jag är inte tillräckligt stark, inte ens i närheten. Hur ska jag lyckas stå där och vara glad och trevlig, när jag samtidigt ska stå och titta på den man som en gång var min far, han som inte tyckte jag var värd att kämpa för.
Hemma igen..
Nu har man äntligen kommit tillbaks från ön då! Jag kan inte påstå att det var särskild kul den här gången. Visserligen var det precis som vanligt, vänner och familj. Men jag är på något sätt mycket tröttare.
Nils (som inte kan prata eller gå) har tagit mycket krafter. Han är så otroligt söt, men man måste hela tiden ha koll på var han är, och när alla vuxna blir upptagna (som omkring middagar eller liknande) blir det att bära omkring på honom i flera timmar. Klart, han tränar på att gå också, men det är inte speciellt bra för ryggen heller ^^
Dessutom har Rydholmarna varit där. Tur att de inte hade dera sommarbarn med sig, för då hade det varit lite för mycket för mig skulle jag tro, men de hade med sig Johanna :) och Carl-Johan (calle) och Gustav (gustis). Calle är så pratsam att det inte är klokt! Men han är inte tillräckligt smart för att säga något vettigt (han är väl tre tror jag). Han repiterar bara egentligen. "Du får sitta där Calle".. "Jag får sitta här" osv. Gustis säger inte mycket, för det mesta gick han omkring och sa Maaaammmaaaaa! Stackarn :P Johanna är bara trevlig av sig :)
Sen kom mer gäster på lördagen, med barnen Sixten och Gunnar. Tänker inte prata om dom, men kan säga så här: Sixten var åtta, och åt PINNAR!!
Annars så gjorde vi inte så mycket, hade lite otur med vädret. Men jag fick prova på att flya drake! Det vart inte så lyckat, (draken sa KABOOM) men det var ändå lite kul. Sen fick man leka med Ida och Rolf, och vi bastade så klart! Det var nog trots allt lite kul att vara där. Tacken går till Tobbe <3 som räddade mig med sina gulliga sms och telefonsamtal. Tack Älskling! <33
Nils (som inte kan prata eller gå) har tagit mycket krafter. Han är så otroligt söt, men man måste hela tiden ha koll på var han är, och när alla vuxna blir upptagna (som omkring middagar eller liknande) blir det att bära omkring på honom i flera timmar. Klart, han tränar på att gå också, men det är inte speciellt bra för ryggen heller ^^
Dessutom har Rydholmarna varit där. Tur att de inte hade dera sommarbarn med sig, för då hade det varit lite för mycket för mig skulle jag tro, men de hade med sig Johanna :) och Carl-Johan (calle) och Gustav (gustis). Calle är så pratsam att det inte är klokt! Men han är inte tillräckligt smart för att säga något vettigt (han är väl tre tror jag). Han repiterar bara egentligen. "Du får sitta där Calle".. "Jag får sitta här" osv. Gustis säger inte mycket, för det mesta gick han omkring och sa Maaaammmaaaaa! Stackarn :P Johanna är bara trevlig av sig :)
Sen kom mer gäster på lördagen, med barnen Sixten och Gunnar. Tänker inte prata om dom, men kan säga så här: Sixten var åtta, och åt PINNAR!!
Annars så gjorde vi inte så mycket, hade lite otur med vädret. Men jag fick prova på att flya drake! Det vart inte så lyckat, (draken sa KABOOM) men det var ändå lite kul. Sen fick man leka med Ida och Rolf, och vi bastade så klart! Det var nog trots allt lite kul att vara där. Tacken går till Tobbe <3 som räddade mig med sina gulliga sms och telefonsamtal. Tack Älskling! <33
Mina Älsklingar <33
Tänker härma Johanna-sötis och skriva om mina underbara vänner som betyder så mycket! För nu är det nämligen så att man har slutat nian.. Och även om vi SKA (!!!!!!!!!) hålla kontakten, så vet jag att det inte kommer vara samma sak, och jag kommer sakna er så sjukt mycket att jag vet inte var jag ska ta mig till!
Ni betyder verkligen allt för mig!
Tove - Min älskade flummhalva! Vet inte hur jag ska klara av att vara i en skola där du inte finns! För om det är någon som kan lätta upp en tung dag så är det du. Det är bara att minnas de fina stunderna, som Lucia, puckodagen, måndagsutflyckterna till parken eller dagen vi lekte banditer :) så inser jag hur mycket du betyder för mig. Du finns alltid där för mig, och dem stunderna utan dig har varit bland de jobbigaste i mitt liv! Du är en sån otroligt stark person, och det finns nästan ingen som gör mig lika glad! Älskar dig så himla mycket!!
Johanna - Du räddade mig redan första dagen när jag var ensam i våran stooooora skola :P Sen dess har du bara betytt ännu mer för mig! Du är så otroligt snäll och omtänksam, och du lyssnar som knappast någon kan! Tur att du inte kommer försvinna lika långt (du blir inte av med mej! mohahahah!) .. annars hade det varit hemskt. Jag har haft så många fina stunder med dig, jag kommer speciellt ihåg första gången du var hemma hos mig och vi åt ananas, hela du lyste! Lyste på samma sätt som när vi sjöng hela vägen ner till centrum, fina minnen det! Älskar dig så himla mycket!!
Emelie - Min finaste apunge! Lärde känna dig nästan av tvång. (tuuur) Vi hamnade i samma grupp, och jag började gilla dig mer och mer. Du är alltid så glad, och du är så otroligt bra på att lyssna. Det är alltid kul att vara med dig! Man behöver inte göra så mycket.. det räcker att baka kladdkaka så blir det roligt. Och jag bara önskar att jag kunde skriva lika snyggt som du!! Gumman du anar inte hur jag kommer sakna dig! Vet att du bara kommer bara några hundra meter ifrån mig.. men det kommer inte vara samma sak.. Älskar dig så himla mycket!!
Nadja - Trögisen själv! Du är så svår att beskriva.. men du är verkligen den mest osjälviska människan jag känner! Du är alltid så omtänksam, och rolig också! Jag beundrar dig, du är så stark, du har dina principer och du håller dom. Har alltid kul med dig! Vi behöver inte göra någonting.. är bara att ligga och garva :) Tror inte någon uttrycker sig som du, (ex: men... han är ju så FUL :O! hahah) du är verkligen unik;) Kommer sakna dig sååå! Älskar dig så himla mycket!!
Emma - Sötisen som lyckas piffa upp skoldagen! Du som alltid lyckas prata för högt, och därmed skapar dom där pinsamma stunderna jag bara älskar! ;D Kommer sakna dig så himla mycket! Det är alltid något nytt och spännande som händer när jag är med dig. Jag var vid djupjällen för första gången med dig! Och sen har vi valborg också ;) Hihi! Det kommer vara så himla konstigt att inte ha dig i skolan.. Jag hoppas verkligen att du kommer ha kul inne i stan! Tror det kommer passa dig bättre än lilla Åtvid :) Älskar dig så himla mycket!!
Jenna - Vet inte vad jag hade gjort utan dig! Du är så himla stark, och så rolig! Du gjorde spanskan något att se fram emot.. något som egentligen är oförståeligt. Kommer verkligen sakna dig gumman! Har alltid haft så roligt med dig, från "Tönt!" till "Här kommer en gamling". Det är alltid lika lätt att prata med dig, du gör tid för så många på något sätt. Fattar inte hur du vågar flytta, men är så stolt över dig för det! Hoppas allt går bra för dig sen! (fast vet att det kommer göra det) Älskar dig så himla mycket!!
Ni betyder verkligen allt för mig!
Tove - Min älskade flummhalva! Vet inte hur jag ska klara av att vara i en skola där du inte finns! För om det är någon som kan lätta upp en tung dag så är det du. Det är bara att minnas de fina stunderna, som Lucia, puckodagen, måndagsutflyckterna till parken eller dagen vi lekte banditer :) så inser jag hur mycket du betyder för mig. Du finns alltid där för mig, och dem stunderna utan dig har varit bland de jobbigaste i mitt liv! Du är en sån otroligt stark person, och det finns nästan ingen som gör mig lika glad! Älskar dig så himla mycket!!
Johanna - Du räddade mig redan första dagen när jag var ensam i våran stooooora skola :P Sen dess har du bara betytt ännu mer för mig! Du är så otroligt snäll och omtänksam, och du lyssnar som knappast någon kan! Tur att du inte kommer försvinna lika långt (du blir inte av med mej! mohahahah!) .. annars hade det varit hemskt. Jag har haft så många fina stunder med dig, jag kommer speciellt ihåg första gången du var hemma hos mig och vi åt ananas, hela du lyste! Lyste på samma sätt som när vi sjöng hela vägen ner till centrum, fina minnen det! Älskar dig så himla mycket!!
Emelie - Min finaste apunge! Lärde känna dig nästan av tvång. (tuuur) Vi hamnade i samma grupp, och jag började gilla dig mer och mer. Du är alltid så glad, och du är så otroligt bra på att lyssna. Det är alltid kul att vara med dig! Man behöver inte göra så mycket.. det räcker att baka kladdkaka så blir det roligt. Och jag bara önskar att jag kunde skriva lika snyggt som du!! Gumman du anar inte hur jag kommer sakna dig! Vet att du bara kommer bara några hundra meter ifrån mig.. men det kommer inte vara samma sak.. Älskar dig så himla mycket!!
Nadja - Trögisen själv! Du är så svår att beskriva.. men du är verkligen den mest osjälviska människan jag känner! Du är alltid så omtänksam, och rolig också! Jag beundrar dig, du är så stark, du har dina principer och du håller dom. Har alltid kul med dig! Vi behöver inte göra någonting.. är bara att ligga och garva :) Tror inte någon uttrycker sig som du, (ex: men... han är ju så FUL :O! hahah) du är verkligen unik;) Kommer sakna dig sååå! Älskar dig så himla mycket!!
Emma - Sötisen som lyckas piffa upp skoldagen! Du som alltid lyckas prata för högt, och därmed skapar dom där pinsamma stunderna jag bara älskar! ;D Kommer sakna dig så himla mycket! Det är alltid något nytt och spännande som händer när jag är med dig. Jag var vid djupjällen för första gången med dig! Och sen har vi valborg också ;) Hihi! Det kommer vara så himla konstigt att inte ha dig i skolan.. Jag hoppas verkligen att du kommer ha kul inne i stan! Tror det kommer passa dig bättre än lilla Åtvid :) Älskar dig så himla mycket!!
Jenna - Vet inte vad jag hade gjort utan dig! Du är så himla stark, och så rolig! Du gjorde spanskan något att se fram emot.. något som egentligen är oförståeligt. Kommer verkligen sakna dig gumman! Har alltid haft så roligt med dig, från "Tönt!" till "Här kommer en gamling". Det är alltid lika lätt att prata med dig, du gör tid för så många på något sätt. Fattar inte hur du vågar flytta, men är så stolt över dig för det! Hoppas allt går bra för dig sen! (fast vet att det kommer göra det) Älskar dig så himla mycket!!
Collide- Dishwalla
When we collide we lose ourselves.
When we collide we break in two,
And as we push and we shove and we hurt the ones we love,
It's a hard mistake.
When we collide,
We break.
</3
When we collide we break in two,
And as we push and we shove and we hurt the ones we love,
It's a hard mistake.
When we collide,
We break.
</3
Hemmakär...
Det är inte så lätt att vilja göra något hela tiden..
Sitter bara hemma oftast, det är skönast när det är bara jag.
Jag vet att jag ska ut på ön snart, så jag borde passa på att hitta på något, men ärligt talat så känns det så jävla meningslöst.. vadå dra ut ?
Ut och gå eller vafaan som helst ?
Jag orkar inte! Jag har ändå ingenstans att vara..
Vill bara gråta liksom.. sitta och minnas och bara gråta
Inte för jag vet varför..
Fast fattar ändå inte, jag är faktiskt jätteglad.. eller jag har varit det på sistonde.
Så helt jävla sjukt.. så fort man blir ensam liksom..
Betyder det att det är så här jag verkligen känner ?
Får väl ta och tänka på något annat.
Sitter bara hemma oftast, det är skönast när det är bara jag.
Jag vet att jag ska ut på ön snart, så jag borde passa på att hitta på något, men ärligt talat så känns det så jävla meningslöst.. vadå dra ut ?
Ut och gå eller vafaan som helst ?
Jag orkar inte! Jag har ändå ingenstans att vara..
Vill bara gråta liksom.. sitta och minnas och bara gråta
Inte för jag vet varför..
Fast fattar ändå inte, jag är faktiskt jätteglad.. eller jag har varit det på sistonde.
Så helt jävla sjukt.. så fort man blir ensam liksom..
Betyder det att det är så här jag verkligen känner ?
Får väl ta och tänka på något annat.
Gillar inte att hitta på rubriker
Med dig känns allt underbart. Det känns som allt som jag tyckt varit jobbigt är bortglömd. Med dig känns det som jag vet hur det är att vara kär. För det är nog det jag är.. kär.
Första blogget... Woohoo - elr nåt
Det är så svårt att vara glad egentligen..
För det finns hur många anledningar i världen att vara ledsen helt enkelt.
Så när det då kommer en stund när man verkligen njuter av livet är det nästan overkligt,
nästan helt overkligt.
I lyckliga stunder, det är då man minns saker. Man mår så bra att man helt plötsligt kan se saker ..
Vid olika tillfällen har jag stått på exakt samma ställe. Jag har stått och stirrat ut på havet, sett fåglar dyka ner, som om bara för att känna fallet, och jag har bara stått och beundrat stunden för vad den var..
En annan gång stog jag på samma plats, och allt jag kan minnas är mina egna tårar.
Jag uppfattas som glad nästan hela tiden, även om det är inte så det ligger till..
Jag sörjer hela tiden det förflutna,
och saknar det som är försvunnet.
Fast jag tror det är bra. Man blir starkare av allt, så länge man överlever det. Och man lär sig nästan alltid något om man tänker efter. Att vara ledsen hör till på något sätt.
Jag skriver inte för någon ska se direkt.. Det är väl ett sätt att utrycka sig, mest för att få ut känslor..
Och jag blir inte direkt inspirerad av glädje.. ^^
Så förlåt, för all ni som tror jag är flumm hela tiden :P När jag skriver är jag så seriös som det går ;)
Får väl se om jag kan lyckas hålla igång det här med att blogga då ..
